Peter Jonas Bergius. Målning (beskuren) av J. Streng, 1761.

På sin broder Bengts inrådan började han studera till läkare och flyttade till Uppsala för att studera medicin och botanik för Carl von Linné och Nils Rosén. (Naturalhistoria, inte minst botanik, var på den tiden ofta hopkopplad med medicin). Han var en engagerad elev på Linnés privata och offentliga föreläsningar. På uppdrag av Linné reser Bergius så småningom till Gotland för att samla växter, fossil och koraller till C.G. Tessins naturaliesamlingar.

Läkarutbildningen avslutades 1755 med en disputation på en avhandling om kopporna. Peter Jonas flyttade sedan till Stockholm och öppnade en läkarpraktik. Det rådde stor läkarbrist och han arbetade flitigt för att även fattiga skulle kunna få läkarvård.

Stora framgångar

Hans arbete rönte tidigt uppmärksamhet från Collegii Medici – senare medicinalstyrelsen (idag Socialstyrelsen) och snabbt spreds ryktet om den förträfflige läkaren. År 1758 valdes han in som ledamot i Kungliga Vetenskapsakademien och var ordförande vid tre tillfällen. Han skrev flera böcker och andra skrifter om medicinalväxter, koppympning, sjukdomstillstånd, botanik, m.m. De mest betydande är kanske Materia Medica, Plantae Capenses och Tal om fruktträdgårdar.

Peter Jonas Bergius framgångar gjorde honom förmögen och 1759 förvärvades Bergielund som sommarbostad. Under tiden i Uppsala hade saknaden efter brodern Bengt Bergius varit stor men i Stockholm återförenas de och levde tillsammans med gemensam ekonomi på Bergielund och inne i staden.

När Collegii Medici skulle tillsätta en professur 1761 blev Peter Jonas vald till professor i naturalhistoria och farmaci. Till meriterna bör även medlemskapet i Royal Society i London nämnas, eftersom han är en av få svenskar som hedrats med detta.

Testamenterade egendomen

Bergielund var Peter Jonas Bergius stora engagemang ända fram till sin död 1790. Han testamenterade hela egendomen till Kungliga Vetenskapsakademen och Bergianska stiftelsen bildades. Läs mer om Bergielund nedan.

Peter Jonas Bergius vetenskapliga handling visar sig idag främst i de skrifter som han producerade i botanik och medicin som ett resultat av sin forskning. Likaså i det omfattande herbarium som han byggde upp. Olof Swartz förteckning över P.J. Bergius arbeten omfattar 68 verk och på denna sida beskrivs P. J. Bergius och vetenskapen genom några av hans verk.

Initiativtagare till koppympning

Som läkare studerade Bergius främst smittsjukdomarnas uppkomst och spridning och gjorde sig känd som skicklig läkare både innanför och utanför landets gränser. Han var en av initiativtagarna till koppympning i huvudstaden och föreslog att man skulle upprätta lagar för att påskynda vaccinationen. Det var svårt att sprida ympningen p.g.a. att det fanns få läkare i landet och man ansåg att det kunde medföra risker om andra än läkare utförde ympningen. Folkets bristande förtroende för läkare utgjorde även en svårighet. Om kopporna skriver han t.ex. i sin doktorsavhandling De variolis curandis (1754), samt i andra skrifter senare.

Verk om tidens sjukdomar och läkare

Bland P.J. Bergius betydande arbeten i läkarevetenskapen återfinns Försök til de uti Sverige gångbara sjukdomarnas utrönande för år 1754, även år 1755 och 1756 som utfördes på Collegium medicums begäran. Dessa utgör början till en beskrivande svensk epidemiologi (vetenskaplig disciplin som sysslar med sjukdomars utbredning, orsaker och förlopp) och är idag medicinhistoriskt intressant material. Där beskrivs tidens sjukdomar utifrån hans egna observationer och insamlad information från landets provinsialläkare. Ett annat för eftervärlden mycket värdefullt medicinhistoriskt verk av Bergius var Inträdes-tal om Stockholm för 200 år sedan, och Stockholm nu för tiden som hölls vid Kungliga Vetenskapsakademien den 20 augusti 1750. Det innehåller till största delen uppgifter om svenska läkare ända från Vasatiden och är en ovärderlig källskrift i detta område.

Materia medica - ett slags dåtidens FASS

Intressant både medicinhistoriskt och botaniskt är Bergius Materia medica (1778), ett verk i två band omfattande 571 beskrivningar av läkeväxter.

T.v: Kapris, Capparis spinosa, i Edvard Andersons växthus. T.h: Om kapris i Materia Medica, Bergianska biblioteket. Foto: AnnSofie Börjesson

T.v: Om kapris i Materia Medica, Bergianska biblioteket. T.h: Kapris, Capparis spinosa, i Edvard Andersons växthus. Foto: AnnSofie Börjesson

Här beskrivs växterna på latin enligt följande:
NAMN - citat av äldre böckers namn
FORMA - beskrivning av arten
PROPR. - karakteristik, egenskaper som lukt och smak
VIRTUS - medicinska och dietetiska egenskaper
USUS - användning

Plantae capenses, en tidig flora över Kapområdet

Av ett trettiotal botaniska arbeten är det mest betydande Plantae Capenses (Stockholm, 1767). Verket skildrar Kapområdets (i Sydafrika) flora och beskriver 14 nya växtsläkten och 130 nya arter som ännu inte var upptagna i Linnés system. Underlaget till boken kom från kompanidirektören Michael Grubb som försåg P. J. Bergius med kapväxter från resorna med Ostindiska kompaniet. En del av växterna finns fortfarande bevarade i Bergiusherbariet.

Källor: O. Hult, "P.J. Bergius och medicinen i Sverige"; SLÅ XIV, 1931; O. Swartz 1822 "Åminnestal över Petr.J. Bergius"

Redan som yngling, under studierna vid Lunds universitet började P.J. Bergius fundera på att flytta till Uppsala där man kunde få landets bästa läkarutbildning. Han var rådvill och tog så småningom beslutet att flytta på sin broders inrådan.

År 1749, 19 år gammal blev Peter Jonas Bergius inskriven vid Smålands nation och fick Linné till inspektor. Inspektorn var universitets-nationens överhuvud och skulle inte bara ansvara för att allt sköttes på ett bra sätt utan även aktivt hjälpa eleverna. Med sitt medlemskap i Smålands nation kunde Bergius närvara vid Linnés seminarier och följde även med på Linnés exkursioner vid Hammarby i Uppsala.

År 1750 försvarade Bergius sitt första lärdomsprov för Linné, en liten förberedande doktorsavhandling om mossornas sporer – De seminibus muscorum. Doktorsavhandlingarna författades vanligen av professorerna, men i det här fallet hade den framgångsrika studenten Bergius själv fått lämna bidrag. Linnés förtroende var stort för sin lärjunge och han blev tilldelad ett eftertraktat stipendium.

På uppdrag av Linné

Linnés lärjungar kallar man främst de som studerade för Linné vid medicinska fakulteten i Uppsala. Apostlarna är de som på uppdrag av Linné reser utomlands för att samla in växter och naturalier samt göra reseskildringar som Linné kunde använda sig av. Bergius gjorde två mindre resor på Linnés uppdrag till Dalarna och Gotland. Resan till Gotland utfördes för att samla in "coraller och petrificater" (koraller och fossil) till Carl Gustaf Tessins naturaliesamling. Journalerna från denna resa lämnades sedan till Linné. En resa till Ostindien som skulle bekostas av Drottning Lovisa Ulrika var även påtänkt, men blev av någon anledning inte av. I sin fortsatta karriär valde Bergius att gå sin egen väg som läkare i Stockholm framför resor för Linnés räkning.

Källor: SLÅ 1931, SLÅ 1979-81, Åminnestal över Petr.J. Bergius av Olof Swartz 1822, m.fl.

Bergianska stiftelsen inrättades genom bröderna Bengt och Peter Jonas Bergius testamente som trädde i kraft 1791. Syftet var att på brödernas egendom Bergielund inrätta en trädgårdsskola kallad Bergianska Trädgårdsskolan och en professur för undervisning av trädgårdslärlingarna. Verksamheten skulle delvis bekostas genom försäljning av frukt- och alléträd, grönsaker, rotfrukter och medicinalväxter, allt odlat på Bergielund.

När professorn inte var upptagen med trädgårdsskolan, förväntades denne enligt testamentet ”arbeta i natural-historien, särdeles i botaniquen, til vetenskapens tilväxt och förkofran”. Till sin hjälp skulle professorn ha tillgång till bröderna Bergius bibliotek (Bergianska biblioteket) och herbarium (Bergiusherbariet).

Stiftelsens verksamhet flyttade 1885 till Frescati vid Brunnsviken. I samband med flytten utvidgades dess uppdrag till att omfatta en botanisk trädgård, till nytta för den år 1878 grundade Stockholms högskola (nu Stockholms universitet). Bergianska stiftelsen bekostade den botaniska trädgården fram till 1969 då den övergick i statens ägo. I samband med övergången befriades stiftelsen genom en permutation också från kravet på att driva trädgårdsskola och handelsträdgård. Professor Bergianus fortsatte dock att vara föreståndare för den botaniska trädgården till och med 2014.

Läs mer

Organisation (inkl. Bergianska stiftelsen idag)

Professor Bergianus genom tiderna

I mitten av 1700-talet anlade bröderna Bengt och Peter Jonas Bergius en trädgård på sina ägor vid nuvarande Vasaparken i Stockholm. Ägorna kallades Bergielund och är ursprunget till Bergianska trädgården.

Tomten och boningshuset förvärvades 1759 och var till en början tänkt för avkopplande sommarvistelser vid sidan om brödernas arbeten i staden. Peter Jonas hade en läkarpraktik och Bengt var bancokommissarie och historiker. På 1760-talet var Peter Jonas Bergius målsättning att skapa en botanisk trädgård för vetenskapliga ändamål i Stockholm och fick leda detta arbete vid Serafimerlasarettets medicinalväxt-trädgård. På grund av ekonomiska och beslutsmässiga problem upphörde den snart, men trädgården i Bergielund frodades.

1777 utökades Bergielund till 7 hektar och kunde utvecklas på allvar. Peter Jonas ansvarade för trädgården och herbariet medan Bengt byggde upp den mycket fina boksamlingen. Både boksamlingen och herbariet finns ännu bevarade, medan trädgården numera finns vid Frescati.

Framför allt nyttoväxter

På Bergielund fanns, förutom stora utomhusodlingar av framför allt nyttoväxter, bl.a. drivhus, tobakslada och malmgård. På gården arbetade trädgårdsmästare, drängar, pigor och en till två kuskar. Bröderna hade även en hushållerska i sitt hem som stod dem mycket nära. Vid tillfällen av hög arbetsbörda kallades mer tjänstefolk in och Bergius skriver i sin trädgårdsjournal om "dalkullorna" som tröskade och "gummorna" som planterade rabarber. På gården fanns kor, hästar, en oxe, påfågel och en liten biodling.

Området sträckte sig ungefär mellan Karlbergs allé (idag Karlbergsvägen), Torsgatan, Hälsingegatan och Odengatan. Efter brödernas död donerades egendomen till Kungl. Vetenskapsakademien (Bergianska stiftelsen bildades) och låg på samma ägor tills 1885 då man flyttade till Frescati på grund av att området skulle bebyggas.

Testamenterade Bergielund till nytta för allmänheten

Peter Jonas Bergius dog 1790. Han testamenterade hela egendomen till Kungliga Vetenskapsakademen och Bergianska stiftelsen bildades. Egendomen ska användas till allmänhetens nytta och till en trädgårdsskola för ”Trädgårdsskötselns eller hortikulturens upphjälpande i riket”. För det behöver lärlingar antagas och utbildas till ”käcka trädgårdsmästare” som kan spridas över riket. En skicklig trädgårdsmästare ska fungera som lärare och en professor leda hela anläggningen, bedriva egen forskning, men även undervisa lärlingarna.

I testamentet skriver P. J. Bergius att framförallt nyttoväxter och träd (fruktträd och "nyttiga träd" – som han uttrycker det – för alléer och häckar) ska odlas. Försäljning av dessa har han tänkt ska finansiera underhåll.

Karta över Berglund, av van der Burgh, 1791.Tillhör Stockholms Stadsarkiv.

Det stora intresset för nyttoväxter, vilket är typiskt för 1700-talet, märks tydligt i vad som odlades på Bergielund. Förutom en stor mängd fruktträd och bärbuskar odlades grönsaker: flera sorters kål, potatis, ärtor och bönor, rödbetor, morötter, palsternacka, sallad, lök, m.m. Här odlades även medicinalväxter som såldes vidare till apotek.

De största odlingarna på Bergielund var för äpple, päron, potatis, krusbär, vinbär och de gav så pass mycket skörd att man sålde allt från bergamott, astrakanäpplen och plommon, till fina viner av krusbär, svarta och röda vinbär. År 1791 fanns inte mindre än 425 äppelträd, 282 plommonträd, 152 körsbärsträd och 33 päronträd. Det fanns bl.a. körsbärs- bigarrå-, plommon-, aprikos- äppel-, päron- och kvittenträd.

Rabarber odlades flitigt som medicinalväxt och torkad rabarberrot såldes vidare till apotek. Peter Jonas anses vara den första i Sverige som odlade rabarber för att äta. Trädgården hade även tobaksodlingar som gav tobak av mycket hög kvalité. Prydnadsträden på Bergielund bestod av bl.a. oxel, ask, rönn, poppelpil, lind, alm, bok och fem sibiriska ärtträd framför brödernas bostadshus. Endast en mycket begränsad yta täcktes av prydnadsväxter.

P.J. Bergius trädgårdsjournal

En viktig källa till kunskap om Bergielund är den trädgårdsjournal som P.J. Bergius förde under många år. Den omfattar cirka 600 handskrivna sidor och finns idag bland Bergianska stiftelsens böcker vid Stockholms universitetsbibiliotek, dock ej tillgänglig för allmänheten. I trädgårdsjournalen beskrivs noggrant, inte bara vad, utan även hur man odlade olika grödor. Man kan till exempel läsa om plommoninläggning, hur man konserverade äpplen, spenat och spritärter, om hur man förvarade smultron och jordgubbar. Där finns även väderleksobservationer, beskrivningar av trädgårdspersonalen och dess sysslor, m.m. Peter Jonas skrev även ner recept på äppelgelé, syltad vitkål, knäckebröd, mjuk fransk ost. Många av dessa hade han troligen fått från sina patienter vid sin klinik i nuvarande Gamla Stan.

Röd astrakan, en äppelsort som fanns på Bergielund. Foto: Lena Gårder.

Växter var den främsta källan till botemedel på 1700-talet. P.J. Bergius skrev ett omfattande verk om de då kända medicinalväxterna i sin Materia medica som utkom 1778. På Bergielund odlades framförallt flikrabarber som medicinalväxt.

Redan årtusenden före Kristus beskrivs växter som botemedel mot olika åkommor. Vid sidan av växter användes även mineraler, djurdelar och metaller för att bota sjukdomar. Djurdelar som användes var galla, lever, hjärta, blod, ben och till och med avföring från olika djur. Metaller som kunde användas var exempelvis kvicksilver och guld. Munkar, fältskärer och örtagubbar spred kunskapen innan läkare- och apotekareväsendet utvecklades. Det första svenska apoteket öppnade på 1500-talet i Stockholm. På 1800-talet började läkemedel framställas i laboratorier.

Flikrabarber

På Bergielund odlades främst flikrabarber, Rheum palmatum, som medicinalväxt. Ett par tusen plantor sattes år 1776 som odlats upp från fröer som Bergius erhållit från Ryssland, Sibirien och Mongoliet. Rötterna torkades och maldes till pulver för att sedan säljas till apotekaren i staden. Rabarberrot användes som laxativ.

Lakritsrot, skörbjuggsört, körvel

Förutom rabarber odlades även lakritsrot, skörbjuggsört och körvel i mindre mängder. Lakritsroten (Glycyrrhiza) började odlas i större utsträckning i Sverige under medeltiden. Den är slemlösande, bra mot hosta och lätt laxerande. Växten skörbjuggsört med släktnamnet Cochlearia har fått sitt svenska namn på grund av sin rikedom på C-vitamin. Växten användes både för att bota och förebygga skörbjugg.

Många växter som vi idag äter som frukt och grönsaker användes förr som läkeörter. Därför kan man läsa om till exempel blåbär, palsternacka, potatis och röda vinbär som botemedel i den första nationella farmakopén från 1775. I P.J. Bergius trädgårdsjournal finns huskurer mot hosta, "halssjuka", tandvärk och recept på smultronbrännvin som sägs ha botat en general från sten (urinsten el. njursten). Ett av Bergius främsta verk är Materia Medica, en bok som samlar de då kända medicinalväxterna samt beskriver hur de används.

Lakritsrot, Glycyrrhiza glabra. Foto: Kerstin Kustås.

I snart 5000 år har rabarber odlats i Kina som medicinalväxt, där den benämns som "den stora gula roten". Rötterna torkades och maldes till pulver för att sedan användas för dess laxerande egenskaper i stark dos, aptitretande och uppiggande i låg dos. Man kan härleda användningen av rabarberrot så långt tillbaka som 2700 f.kr. i en kinesisk örtabok. På 1600-talet importerades den torkade roten till Europa via medelhavsområdet, men på 1700-talet kom den främst via Ryssland. På 1700-talet gjorde man försök att så rabarber från frön i syfte att ha en inhemsk produktion till apoteken. Linné skriver till exempel om sin rabarbersådd i sin skrift om medicianalväxter från 1741.

Flikrabarber för medicinskt bruk

Peter Jonas Bergius fick fröer från Ryssland, Sibirien och Mongoliet. I sin trädgårdjournal finns anteckningar om rabarber från och med 1773 och det såddes tusentals frön och lika många plantor sattes. Han odlade främst flikrabarber för medicinskt bruk.

Bergius framgång i flikrabarberodling blev uppmärksammad när han publicerade resultaten i en uppsats i Veckoskrift för läkare och naturforskare. Han lämnade även in prov på rabarbern till Collegium medicum som intygade dess kvalitet. Det utfärdades även en kunglig förordning som sade att kollegiet skulle se till att Bergius rabarber skulle komma till så stor medicinsk användning som möjligt. På Bergielund odlades, skalades, torkades och slutligen maldes rötterna till pulver och förvarades i stenkrukor för att sedan säljas till apotekare Collin med apotek i Gamla Stan i Stockholm.

Rabarbersallad och köttsoppa

Förutom flikrabarber för medicinskt bruk, odlade Bergius även en liten bädd av rabarber som han använde till matlagningen, Rheum rhabarbarum. Bergius anses vara den första i Sverige som odlade rabarber för att ätas annat än medicinskt. "Tvänne äteliga grönsaker har jag infört på svenska bord, neml. Rumex patientia och Rheum rhaponticum* eller mat-rhabarbern", sade P. J. Bergius i sina självbiografiska anteckningar. I Inrikes tidningar, 1786, ger Bergius flera exempel på hur matrabarberna kan användas. Bladen åts exempelvis som sallad förvällda i vatten. (*Bergius har av misstag skrivit namnet för munkrabarber, Rheum rhaponticum)

Han säger också:

"Först om wåren då bladerna wilja slå upp, om de då öfwersköljas med mylla, och därmed hållas betäckte i mån som de wäxa, få drifwa de gula under myllan, och winna därigenom sådan mörhet at de såsom salade med ättika och olja råa kunna ätas. Jag kan således med alt skäl berömma denna Mat-rhabarber såsom en nyttig trädgårdswäxt, af mycken förmån i wåra kök vid matberedningen."

Vad sägs om soppa?
"Om stjelkar och blader helt simpelt kokas uti kött-soppa, och sedan frånsilas, så winner hon en god smak." ...
"Om blader Om Mat-rhabarber uppkokas i watten, frånsilas och avredes med ägg, så får man en annan grönsoppa, som har smak av äggöl."

Att använda bladen var en europeisk företeelse. Tidiga uppgifter om matrabarber kom via holländaren de Bruyn från Persien där man åt späda, saltade och pepprade rabarberstjälkar till lammkött i början på 1700-talet.

Matrabarber idag

På 1800-talet tog odlingen och användningen av matrabarber, Rheum rhabarbarum, fart i England i tårtor som mos och i pajer på grund av tillgången till socker. Snart spreds även denna användning till Sverige. Under 1900-talets världskrig åts rabarber för att motverka C-vitaminbrist.
Idag odlas flera sorter, t.ex. tyska Elmblitz, danska Spansberg, engelska Victoria och Sutton. Totalt finns det ungefär 100 namnsorter varav de flesta framtagna i England, Tyskland, Polen och Danmark.

Giftighet

Ett problem med rabarber är oxalsyra och oxalat. Därför har det inte varit helt riskfritt genom tiderna att experimentera med att äta rabarber. I större mängder kan den orsaka förgiftning, men kunde användas medicinskt i en reglerad dos. Även matrabarbern kan innehålla mycket oxalat och man har därför försökt att odla fram en sort med lägre halter, t.ex. Elmblitz.

Källor: Acta Horti Bergiani, band XX, sid 18. B. Libert, Rabarber, 1983. S. Zachrisson, Rabarber, Människan och floran, 2005. A. Holmberg, Bröderna Bergius självbiografiska anteckningar, Personhistorisk tidskrift XLIII, 1944-45.

Användningen av tobak i Sverige sträcker sig tillbaka till 1600-talet. Den importerades för att rökas i pipa, tuggas eller snusas.

För att stärka statskassan hade staten tullar och monopol på tobak, men på 1700-talet blev det fritt att införa och tillverka tobaksvaror om man anmält det till Kommerskollegium eftersom man ville begränsa importen och stödja den inhemska näringen. Kung Fredrik I uppmanar därför till tobaksodling och snart finns odlingar över hela Sverige och samtidigt växer antalet svenska tobakstillverkare.

På Bergielund började man odla tobak från slutet på 1770-talet. På området fanns en lada för torkning av bladen och ett tobaksspinneri. P.J. Bergius gjorde försök med att så olika typer av tobak och experimenterade noggrant med olika jordblandningar. Han hade egen framställning av produkter såsom snus, röktobak och karotter - tobaksstänger som man karvade i för att få snus. Han gjorde även tobaksprodukter av andras råvaror som resulterade i Mahé-snus, St Omers snus och det spanska snuset som kallades Masturi. År 1779 uppmärksammade Stockholmsposten att Bergius lyckats förädla svenska tobaksblad så att den gick att jämföra med bästa utländska kardustobak. Bergius vänner och tobakskännare kom till Bergielund för att prova produkterna och ge sitt utlåtande som inte sällan var utmärkt!

Tobaksodlingarna på Bergielund fanns kvar till och med Peter Jonas Bergius död 1790. I testamentet förbjöds fortsatt odling av tobak, antagligen för att det skulle bli en för stor belastning för blivande föreståndare. Ända fram till 1860-talet var tobak en av de viktigaste grödorna i Stockholm, men den sista planteringen i Stor-Stockholm fanns kvar till och med slutet av 1930-talet.

Källor: A Holmberg, P.J. Bergius trädgårdsjournal 1773-1790, 1960, Prisad planta, Om Tobaksodling i Sverige 1724-1964, Testamentarisk författning av P.J. Bergius, 1784.