Redan årtusenden före Kristus beskrivs växter som botemedel mot olika åkommor. Vid sidan av växter användes även mineraler, djurdelar och metaller för att bota sjukdomar. Djurdelar som användes var galla, lever, hjärta, blod, ben och till och med avföring från olika djur. Metaller som kunde användas var exempelvis kvicksilver och guld. Munkar, fältskärer och örtagubbar spred kunskapen innan läkare- och apotekareväsendet utvecklades. Det första svenska apoteket öppnade på 1500-talet i Stockholm. På 1800-talet började läkemedel framställas i laboratorier.
På Bergielund odlades främst flikrabarber, Rheum palmatum, som medicinalväxt. Ett par tusen plantor sattes år 1776 som odlats upp från fröer som Bergius erhållit från Ryssland, Sibirien och Mongoliet. Rötterna torkades och maldes till pulver för att sedan säljas till apotekaren i staden. Rabarberrot användes som laxativ.
Förutom rabarber odlades även lakritsrot, skörbjuggsört och körvel i mindre mängder. Lakritsroten (Glycyrrhiza) började odlas i större utsträckning i Sverige under medeltiden. Den är slemlösande, bra mot hosta och lätt laxerande. Växten skörbjuggsört med släktnamnet Cochlearia har fått sitt svenska namn på grund av sin rikedom på C-vitamin. Växten användes både för att bota och förebygga skörbjugg.
Många växter som vi idag äter som frukt och grönsaker användes förr som läkeörter. Därför kan man läsa om till exempel blåbär, palsternacka, potatis och röda vinbär som botemedel i den första nationella farmakopén från 1775. I P.J. Bergius trädgårdsjournal finns huskurer mot hosta, "halssjuka", tandvärk och recept på smultronbrännvin som sägs ha botat en general från sten (urinsten el. njursten). Ett av Bergius främsta verk är Materia Medica, en bok som samlar de då kända medicinalväxterna samt beskriver hur de används. I Örtagården i Bergianska trädgården kan man se flera av växterna som beskrivs i detta verk.
Källor: A Holmberg, P.J. Bergius trädgårdsjournal 1773-1790, 1960, Prisad planta, Om Tobaksodling i Sverige 1724-1964, Testamentarisk författning av P.J. Bergius, 1784.