Veit Wittrock, Professor Bergianus från 1879, var en av de personer som var delaktiga i processen att besluta om lämpliga växter som symboler för respektive landskap. Men ursprungligen kom idén från andra sidan Atlanten. En utvandrare från Sverige kände, kan man anta, viss hemlängtan och drömde om att introducera en svensk motsvarighet till amerikanernas "state flower" i hemlandet. Svenskamerikanen i fråga hette August Wickström, och för att undersöka möjligheterna att genomföra sin vision kontaktade han Paul Peter Waldenström - poliktiker, fosterlandsvän och ledare för Svenska Missionsförbundet - med ett brev där han beskrev sin idé.
" Nu hava vi här [...] en högtidsdag vid midsommartiden, som vi kalla "barnens dag". Vid denna barnfest låta amerikanerna den s.k. "State-Flower" - en blomma, som officiellt varje stat i Unionen fått som sin egen blomma - utgöra en viktig del av dekoreringen och stundom även ämne för något tal. Jag har önskat, att Sverige med sin rika, omväxlande flora också hade för varje provins en officiell nationalblomma liksom varje provins nu har sina vapensköldar." Så lyder ett par rader ur brevet. Paul Peter Waldenström tyckte mycket om idén och för att sprida den vidare lät han publicera August Wickströms brev tillsammans med ett eget inlägg som visade hans gillande i Stockholms Dagblad den 24 maj 1908.
Wittrocks förslag
Det var alltså upprinnelsen till landskapsblommorna, eller provinsblommorna som de då kallades. Därpå följde en intensiv debatt om vilka arter som bäst skulle representera vilket landskap. Här engagerade sig såväl en grupp experter bestående av läroverkslärare i botanik från olika delar av landet, som hembygdsföreningar och en intresserad allmänhet. I juni publicerades läroverkslärarnas lista på förslag till provinsblommor. Denna var ofullständig så till vida att tre landskap inte fanns representerade och innehöll dessutom för vissa landskap flera blommor. För att få ordning på listan kontaktades Bergianska Trädgårdens Professor Bergianus, Veit Wittrock, som tog fram ett förslag.
Bohuslän: Skogskaprifol
Blekinge: Ek
Dalarna: Blåklocka
Dalsland: Förgätmigej
Gotland: Murgröna
Gästrikland: Liljekonvalj
Halland: Ginst
Hälsningland: Tall
Härjedalen: Fjällviol
Jämtland: Brunkulla
Lappland: Fjällsippa
Medelpad: Gran
Norrbotten: Åkerbär
Närke: Gullviva
Skåne: Bok
Småland: Linnea
Södermanland: Vit näckros
Uppland: Kungsängslilja
Värmland: Duvkulla (skogsstjärna)
Västerbotten: Kungsspira
Västergötland: Ljung
Västmanland: Mistel
Ångermanland: Styvmorsviol
Öland: Storsippa (tovsippa)
Östergötland: Blåklint
Denna lista stod förstås inte oemotsagd, det är tydligt att ämnet landskapsblommor engagerade då som nu. Hälsingeborna var till exempel inte nöjda med att ha fått sig tilldelad tallen utan ville hellre ha linet. Skåningarna vill inte heller ha "sitt" träd, boken, utan röstade på prästkragen som sin symbol. Följdaktligen finns flera versioner av lista över landets landskapsblommor.
Vad som trots detta hände och som gav landskapsblommorna stort folkligt genomslag var att Sällskapet för Kristlig Social Nykterhetsverksamhet (SKSN) beslutade att ta fram broscher, eller knappar, med landskapsblommor på. Intäkterna från försäljningen av dessa skulle gå till välgörande ändamål. Knapparna fick ett stort genomslag och följdes snart av ett nytt initiativ; nämligen vykort med provinsblommemotiv. Också dessa sålde bra och bidrog till sällskapets verksamhet för välgörenhet.
Så kom det sig alltså att en professor vars intresse inom botaniken ursprungligen rörde i huvudsak alger, men senare även variationsrikedom bland arter, bidrog till att stärka intresset för växter bland så kallat "vanligt folk" i hela landet. Intressant att notera är också att den lista Veit Wittrock lät publicera innehöll både styvmorsviol (Viola tricolor), linnea (Linnaea borealis) och gran (Picea abies), alla arter som Wittrock själv intresserat sig för i sin forskning.